START FOODBAG BLOGBAG LÄNKAR ÖVRIGT
Mitt kungarike för elvaåfemti
2008-03-27 19:47:18

Om ni läst min Blogbag som behandlar allt jag måste genomlida för att kunna handla lite mat (läs den här annars) så vet ni hur svårt jag har det. Nu hände det dock en sak tidigare i veckan under min vanliga matinförskaffningstur som nästan fick mig att totalt tappa besinningen och lemlästa en liten tant, vilket gör att jag helt enkelt måste kräka av mig igen inom samma ämne ännu en gång. Denna incident toppar tveklöst allt jag tidigare råkat ut för i någon annan butik. Jag behöver inte gå in på alla plågsamma detaljer utan hoppar rakt in i handlingen då det är dags för mig att ställa mig i kön till kassan.

Jag har, för en gångs skull, ovanligt gott om tid på mig och är därför oförsiktig och ouppmärksam vid mitt val av kassa. Nu är jag inte säker på att något mått av försiktighet hade kunnat rädda mig från vad som komma skulle, men man vet aldrig. Jag brukar i alla fall vara väldigt noggrann med att välja pensionärsfria köer och bara en sådan sak hade kunnat mig från den situation som lurade precis runt hörnet.

Nu blev det så att jag valde en kö med två personer framför vilket i vanliga fall känns som en acceptabel kölängd. Ack så fel man kan ha. Personen längst fram skötte sig bra, men när tanten framför mig nådde kassan så rämnade Babylons murar. Det visar sig att tanten är stolt innehavare av en kupong som ger henne 5 % rabatt när hon handlar; än så länge inget att oroa sig för. Nu visar det sig dock att hon glömde använda kupongen förra gången hon besökte butiken, och eftersom hon handlade för större summa då så ville hon förstås använda kupongen på det inköpet istället (hon hade givetvis sparat kvittot som en duktig liten tant). Kassörskan säger att ”Det kan vi tyvärr inte göra” och att ”Kupongen gäller ju veckan ut”. Här hade det kunnat vara över: Sandbag hade betalat för sina saker och muntert promenerat mot bussen. Tror ni att tanten nöjde sig?
ICKE!
Hon skruvade på sig och muttrade något om att hon inte kommer att handla för så mycket igen under veckan. Kassörskan fortsätter med ”Jaa, vi får egentligen inte göra det”, till skillnad från de flesta tjuriga kassörskor som hade motat iväg kärringen med en stock snus. Efter att ha skruvat på sig lite så vänder hon sig om och rådfrågar sin kollega, och efter att ha velat lite tillsammans så lyfter hon luren till sin lilla kassatelefon och ringer till någon som antagligen tar alla tuffa beslut i viktiga tantfrågor.

Vid det här laget börjar jag, som vanligtvis är from som ett lamm, skruva på mig och känna mig lätt irriterad. Den goda tiden jag hade till mitt förfogande tidigare börjar skoningslöst att krympa ihop till en obetydlig klump navelludd. Man kan ju tycka att det hade varit enklare att bara byta kassa; bakom mig var det många som gjorde just det, men jag hade ju redan placerat mina varor på bandet och jag tänkte hela tiden att ”nu måste det ju ändå snart vara över”. Så fel man kan ha.

När telefonsamtalet äntligen var avklarat fick tanten det glada beskedet att det skulle gå att lösa, men att de ”egentligen inte gör så” (vilket blev lite av ett mantra för kassörskan som säkert sade det tio gånger under tiden jag stod där). Tyvärr visar det sig att kvinnan bakom kassan inte hade en susning om HUR det skulle genomföras. Efter att ha frågat sin kollega inte mindre än tre gånger så lyckas hon äntligen få igenom returen och jag väntar med spänning på de rikedomar som ska flöda ur myntautomaten till den lilla tanten. Jag fantiserar om ett spektakel likt det som utspelar sig på ett kasino när någon får jackpot på en enarmad bandit. Jag föreställer mig blinkande lampor, go go-dansöser, elefanter som jonglerar schimpanser och framför allt: en aldrig sinande ström av mynt.

rassel

11,50?

11,50‽

Har jag stått i denna kön i 8-10 minuter (vet inte exakt hur länge det blev) för att en liten jävla tantjävel skulle kunna få tillbaka 11,50‽

Nu låter kanske inte 8-10 minuter så jävla mycket; man slänger sig ju gärna med tider runt 20-30 minuter när man beskriver hur länge man fick lida i kön. Detta är ju dock rena överdrifter men faktum kvarstår att 5 minuter lätt kan kännas som en kvart i en kö. Av egen erfarenhet har jag dock märkt att ju färre personer du har framför dig desto långsammare känns varje minut. Här har vi ett ytterst vetenskapligt diagram som förklarar detta fenomen.



Det finns förstås andra faktorer som påverkar, typ tidspress, trånga underkläder och illaluktande kökamrater. Jag orkar dock inte ta med allt det för då hade diagrammet sett helt mongo ut. Typ så här:



Hur som helst så handlade det om 11,50! Detta betyder att tokkärringen handlat för 230 kr vid förra tillfället. Hon kunde alltså inte få ihop varor motsvarande denna fantastiska summa en gång till under veckan? Hon kunde väl ha handlat några extra kilo kaffe och några burkar blandade småkakor, det är ju allt pensionärer äter ändå (förutom kokt potatis och brunsås).

Vid det här laget var allt lugn utbytt mot stress och irritation, men som tur var hann jag (efter en mindre spurt) med bussen. Hade jag missat bussen finns det en stor risk att jag sprungit tillbaka till affären, letat upp pensionärspuckot och förklarat ett och annat för henne om hur man uppför sig i en kö. Nu blev det dock inte så och jag hoppas innerligt att den lilla tanten verkligen njuter av sin fantastiska skatt på 11,50.
Till Blogbag
Kommentarer

Namn (obligatoriskt)
Blogbagtitel (klipp och klistra titel ovan)
Kommentar (obligatorisk)
FRA-flagga (obligatorisk förstås)
 
Get Firefox!